Jag kom hem i lördags natt, och trots världens bästa vänner som hämtat och fixat frukost och plitat ihop gulligaste ”Välkommen hem!”-kortet, så känns det så grönjävligt dystert att jag måste hålla mig i ständig rörelse för att inte deppa ihop. Alltså gick jag och tränade i gryningen igår, för att efteråt ta världens längsta varma dusch med hårinpackning och hela baletten, fika med Jörgen, ha tvättstuga och göra småpyssel på stan. Idag ska jag försöka ta reda på när skolan egentligen börjar, ringa optikern, hämta mitt bokpaket från posten och… ja, jag kommer säkert på nåt mer. (Skolstartsprojektet lär i och för sig ta längre tid än vad som egentligen är teoretiskt möjligt, och om inte annat kan jag alltid utveckla det lite genom att fråga varför jag fortfarande inte har några registrerade poäng från mitt fältarbete, samt vad i helvete det är tänkt att jag ska läsa för att kunna bli klar nån gång.)

Hur mycket man än försöker finns det dock ingen bot för att vakna klockan fyra med ett stort jävla hål i bröstet och bara sakna.

Sitter på ett fik med Jeff och sörplar latte och diskuterar världsläget i allmänhet och svensk mentalitet i synnerhet:

”Does a society really need a war every now and then to not become… I mean, it’s depressing. Let’s put it like this: Is it possible for a society in peace to still be aware of what’s important?”

Det är en bra fråga. Vi brukar ibland säga i bekantskapskretsen, att vad Sverige skulle behöva är ett redigt krig så vi slutar gnälla så jävligt om småsaker, men visst är det väl deprimerande om det nu skulle vara så?

Och sen kommer jag hem och surfar in på Aftonbladets hemsida och som andra rubrik – med stora svarta bokstäver – läser jag
”Dödens cocktail. Överläkare: Du kan få hjärtinfarkt av Viagra och grapefrukt.”

Men suck!!!

Ronnie Sandahl har skrivit en mycket nyanserad och tänkvärd krönika i dagens Aftonbladet. Den rekommenderas.

Om man inte känner ett dugg för att vara politiskt korrekt kan man alltid anamma polarens argument från igår:
”Why would we steal all those organs? I mean, where would we put them? There’s not one fucking cathedral in this country as far as I know.”

Jo jo, idag har man varit subversiv, vill jag lova. Likt James Bond i fiendeland, likt en av le Carrés brittiska spioner bakom järnridån, har jag smugit, krupit, duckat och ålat. Jag har filat på min bakgrundshistoria och mina ursäkter, kontrollerat mina id-handlingar och checkat minspelet i backspegeln. Ett ohyggligt spännande uppdrag är nu till ända, och får väl sägas avlöpte med den äran.

Vad jag gjorde? Äh… Käkade lunch och kakor i Beit Sahour. Helt tillåtet för mig men olagligt för de två israeler jag övertalat att följa med (nej, de var inte svårövertalade!).

Antagligen de mest spännande kakor jag ätit i mitt liv.

Senast jag var här var det Davis Cup-match i Malmö och folk kastade sten på polisen som en protest mot kriget i Gaza (eller möjligen för att det är så jävla kul att kasta sten… varför har vi inga starka medaljkandidater i kula och diskus egentligen?) och jag blev givetvis personligen ansvarig för alla uttryck för svensk antisemitism någonsin, trots att jag var hundratals mil bort och inte hade en susning.

Nu är det dags igen; Aftonbladet har publicerat en artikel om israelisk militärs eventuella organstölder och israelisk media rasar. Tack och lov behöver jag inte diskutera politik vid frukostbordet den här vändan.

Israeler är känsliga för allt som kan uppfattas som antisemitism, och jag anser att det är helt förståeligt även om det ibland kan ta sig rent neurotiska uttryck. Jag har läst originalartikeln och tycker inte att den är antisemitisk, men jag är inte judinna, och har inte vuxit upp med berättelser om hat och förföljelse. Jag kan inte sätta mig in i situationen och lägger mig till med en ödmjukare/menlösare hållning än många andra.

Historierna om förintelsen är många och långa här nere och de är definitivt inte okomplicerade. Olika grupper uppfattar historien på olika sätt, och jag har hört vissa grupper (alltså judiska grupper) mena att ashkenazim ibland använder berättelserna som en ursäkt för att bete sig som de gör. I fredsgruppssammanhang används historien som argument för att förföljelse inte ska behöva drabba ett annat folk, medan minst lika många ”vanliga” israeler menar att på grund av vad som hände i Europa, bör Israel beväpna sig till tänderna och inte släppa nån jävel inpå livet.

Att ”judarna borde sluta gnälla om det där” är en arrogant, om än inte ovanlig kommentar och har till och med framförts på ett förment humoristiskt sätt av min komiska husgud Magnus Bethnér. Jag tillhör dem som tycker att man ska få skämta om vad som helst eftersom alternativet censur inte är att föredra, men som inlägg i debatten vete fan om det är så himla konstruktivt. (De mest makabra vitsarna om förintelsen har jag för övrigt fått mig till livs från min judiske kompis J här nere, men jag ska inte återge dem. De är bara roliga i en viss kontext, och det känns dessutom lite onödigt att sprida dem vidare till utomstående. Man vet ju inte: jag kanske har en stor läsekrets från VAM, och jag vill inte bidra till underhållningen på deras firmafester, that’s for sure.)

Häromdan gick jag för att leta efter en present. Hittade ett par vackra silverörhängen med en liten pärla och den hebreiska texten ”blessings, success, abundance”. Perfekta, tyckte jag… en liten stund. Jag sa det till expediten också.

”The problem is… I don’t know if my friend would wear something with Hebrew writing on it…”
Hon förstod precis.
”Is your friend Jewish?”
”No.”
”Then probably not. Most people wouldn’t. You know… I wouldn’t take the risk.”

Det är ett språk för helvete, ett språk som talas av människor i ett land, oavsett vad man anser om dess politik. Men det blir ett problem. Och jag stör mig lite på att även jag ser att det är ett problem. Ärligt talat: alla som springer runt med kinesiska tecken tatuerade på kroppen – anser de att Kinas politik är så mycket att ha?

Det är inte ett uttryck för antisemitism, tror jag, men för anti-Israelism, och även det är begripligt men lite tråkigt. De flesta människor här nere (både israeler och palestinier) är vanliga människor som försöker leva sina liv så gott det går.

Jag funderar på att köpa örhängena till mig själv.

Lördagskväll och jag är lite dyster och går ner på Versavee för att äta nåt. De serverar inte frukost kvällstid, och det enda jag vill ha är hoummus, bröd och sallad.

”Ok, I’ll make it for you.” säger Mano efter att ha synat min ynkliga gestalt uppifrån och ner. ”Just for you.”

Jag säger att han är bäst i världen och han förnekar å det bestämdaste och jag säger att hans bar är den bästa och han säger att det inte är hans bar och jag spänner ögonen i honom och säger:

”Man, you work here! You’re one of the reasons it’s the best, ok?”
och Mano blir nästan lite förlägen och säger:
”Aaaw, you know…. you’re so sweet!”

Han fixar en beställning som inte ens finns, och ger mig extra kakor till théet, och hälsar med förnamn och frågar hur läget är och pratar lite, oavsett hur stressad han är, och han tycker att det är jag som är gullig?

Hans kollega Joe har kommit förbi mitt bord ett par dagar tidigare och förhört sig om huruvida den man som slog sig ner ytterligare några dagar tidigare varit störande.

”You know… I didn’t want to ask right away… You live here, you know the community, I just wanted to check if it was ok….”

Joe är killen som öppet medger att utan service får de mindre pengar och det är pengarna som driver dem, men den där lilla extra omtanken, att de slår sig ner och pratar bort några minuter, visar bilder från Jerusalem i början av 1900-talet och tar en cig – det är en bonus. De berättar hur de mår, om sina familjer, att de är bakfulla eller att de ska hem till polare och ta en öl efter jobbet… Vill jag förresten följa med? (Vilket jag inte ville i söndags eftersom den dagen hade nog och övernog av händelser och förvirring som det var.) Att sitta på Versavee en eftermiddag med en kaffe, eller en kväll med sallad och Taybeh Golden, det är fullkomligt hjärtevärmande!

Att åka hem om mindre än två veckor är dystert på ett sätt som inte ens Versavee kan råda bot på.

Bloggen har varit lite tyst de senaste dagarna och det beror på att det har varit så jävla mycket – och mycket av helt privat karaktär – att jag fortfarande är helt förvirrad. Gårdagen slog alla rekord i händelserikedom och kan antingen användas som exempel på varför jag älskar att vara här, eller som ett skäl till varför man borde ligga hemma på ett svenskt sofflock. Jag har åtminstone inte tråkigt, och på det hela taget mår jag utmärkt väl.

Idag hade jag tänkt åka till Tel Aviv och bara ligga och glo, men jag är för trött. Blotta tanken på att gegga in mig i solskyddsfaktor och släpa mig till busstationen gör mig matt… Fan, blotta tanken på att duscha gör mig matt, men det måste göras för annars blir inget annat heller gjort idag.

Det ska bli en tur till bokhandeln i Sheikh Jarrah i alla fall, och, om jag återfår nån energi överhuvudtaget, också en promenad till dito i German Colony. (Shit, jag tyckte elva kilo var lite tungt att släpa på när jag åkte hit – man är fiffig som fyller upp resten med böcker då, ja…) Tel Aviv får bli en annan dag.

I morse hällde jag skållhett thé på tummen. Hoppas den inte trillar av.

Jag har alltid tyckt att våldtäkter är nånting fruktansvärt, men det här är ju löjligt…

Onsdag i Bat Yam tillsammans med israeliska volontärer och ett femtiotal barn, ungdomar och vuxna från Tulkarem. De flesta barnen hade aldrig sett havet förut, än mindre badat i det eller byggt sandslott eller sparkat boll i vattenbrynet.

Eftersom de flesta inte kunde simma var vi tvungna att hålla oss inom ett inhängnat område. ”Quite ironic that we have to keep them within borders again” sa flera volontärer. Fast den här gången var det faktiskt bara av säkerhetsskäl.

Den här lilla tjejen var så rädd för vattnet i början, och var tvungen att hålla hårt i simkunniga vuxna. Tre timmar senare var hon ett enda stort skratt och ville överhuvudtaget inte komma upp på land igen.

”Someone who loves me very much went to Jerusalem and got me this t-shirt” står det. Jag köpte en liknande till min guddotter när jag var i Spanien. ”Someone who loves me very much went to Cathalunya and got me this t-shirt”. Mellan Sverige och Spanien är det avgjort längre än mellan Tulkarem och Jerusalem. Ändå är det sannolikt mycket lättare för Linn att åka till Spanien och köpa sig en egen t-shirt än vad det är för den här tjejen att åka till Jerusalem.

Vissa gånger känns utsikterna till fred inte så hopplösa ändå….

…until the fat lady swims.