Understundom läser jag hälso- och fitnessbloggar i jakt på inspiration, och believe you me: svensken är inte lagom när det kommer till träning och dieter. Nej nej, där är vi renläriga och fanatiska som de värsta Opus Dei-extremisterna, och inom varje förespråkad livsstil finns fler kyrkor än i Jerusalem (som har tretton erkända and then some). Det är GI och LCHF och ”äta med sunt förnuft” och kaloriräkning och inte kaloriräkning och points och cardio och lyfta tungt och lyfta lätt och crossfit och koncentrerade bicepscurls och baka ditt eget bröd och ät massa fett eller så inte alls och bara fullkorn fast helst inte alls. Och grönsaker. Fast bara såna ovan jord. Och innan träning ska man äta en stadig frukost bestående av äggröra med grädde och bacon, om man inte ska konditionsträna för då ska man bara dricka svart kaffe, om man inte ska ta i lite grand, för då är det bra att grunda med ett kokt ägg eller keso (om man inte ska åka Vasa-loppet för då ska man äta gröt. Eller äggröra. Jag minns inte.) Och precis som i kyrkorna är alla ortodoxa och vill helst bränna varandra på bål trots att man kämpar för samma sak: människans väg till frälsning och formtopp.

Jag stolpade iväg med ett par liter thé i magen och nån stackars fil- och müsliskål som hade åkt ner tre timmar tidigare och inte gjorde varken till eller från. Sen startade jag med konditionsbiten, vilket tydligen inte alls är effektivt i jämförelse, och sen splittade jag inte upp muskelgrupperna utan körde lite som jag ville. Det enda jag möjligen gjorde rätt var att mosa i mig en banan fort som f-n efteråt för att inte svimma på vägen hem (vilket tydligen är enda gången man ska äta snabba kolhydrater, om ens då, beroende på lära).

Sen gick jag hem och tog en cigg och sökte ett jobb och ikväll blir det kolhydratsladdning och uppvärmning inför morgondagens idrottsevent (läs: dricka öl och kasta pil inför darten imorrn). It’s all about the balance, peeps.

Allvarligt talat tror jag inte att det här är så ruskigt spännande att läsa om. Jag vet att det inte är speciellt upphetsande att skriva om, men jag gillar att skriva och nånstans måste jag ju börja för att s.a.s. komma in i det igen, efter lång tids uppehåll. Och så är det ju nyårslöftet. (Det andra går bra förresten, drygt tre veckor in på 2012 är det fortfarande ett mindre uselt år.)

Mitt dygnsrytmsprojekt fick sig en ny utmaning imorse då jag väcktes 03.15 och fortfarande inte har somnat om (gick och lade mig och läste, och släckte i otäckt präktig tid igår kväll men jag misstänker att sömnbristen ändå kommer att göra sig påmind under eftermiddagen). Nä, men om man skulle gå och träna då?

Blev alldeles varm och luddig och glad i hela själen.

Det varma luddet gick över när jag hade kommit till sidan 5 i morgonens tidning, där Hillary Clinton och Carl Bildt skriver om Raoul Wallenberg. ”Wallenberg kämpade för värderingar som värnas i både Sverige och Förenta staterna. Tillsammans har vi under lång tid arbetat för att främja mänskliga rättigheter, såväl i våra egna länder som utomlands. (…) När vi minns Raoul Wallenbergs liv och arbete idag bekräftar vi vår gemensamma strävan efter moralisk insikt och rättvisa.”

Säger Carl Bildt. Och Hillary Clinton. O-ludd!

Projektet ”Vända dygnet rätt” går in på sin andra dag, och underlättades av morgonens telefonväckning tjugo över sju. Av någon som hade ringt fel. (Vem i h-e ringer fel vid den tiden på dygnet? Eller: vem ringer till nån överhuvudtaget?) Fortfarande alert som ett litet djur i vinteride, men jag har åtminstone inte somnat om än.

Jag är en vanedjur, men trots det gillar jag devisen att allt ska provas (allt jag provar är dessvärre inte konstruktivt men jag vill liksom se om det går), i synnerhet om man kan äta det. Det finns massor av saker jag smakat och inte kommer att äta igen, antingen av princip (gåslever) eller för att det är så orimligt äckligt (torkade fikon), men jag kan på rak arm inte komma på en enda grej jag blivit erbjuden som jag inte smakat på. Hästskiten var alltså tvungen att inhandlas och beväpnad med en sked gick jag loss på… bakverket? Det lät sig inte bevekas.

Om ni någonsin har försökt ge er på ett runt föremål med ett slött tillhygge vet ni vad som händer. Det runda föremålet får liv och snor loss på underlaget med en häpnadsväckande vigör. Alltså: överge elegansen (grundläggande bordsskick), fatta med ena handen tag om den jordnötsindränkta bollen och använd skeden som ett stämjärn. Bollen sprack och blottade vad som vid första anblicken såg ut som en ihjälslagen skumtomte (blekrosa och lite mörkrött). Det var hallonsylt och smörkräm. Hallonsylt och smörkräm ingjutet i malda jordnötter och smör.

Det mest bisarra var att det smakade ganska gott när man väl kommit över de första olustkänslorna (en död skumtomte inrullad i hästbajs och jordnötter är lite svårt att få aptitligt).

Alldeles försent kom jag på att jag borde ha fotograferat underverket. Istället får ni en bild på is-latte med jordgubbs-klegg (”syrup”) från i somras (ser ut som om en skumtomte blivit ihjälslagen även i den).

För övrigt är jag lika alert som en hasselmus i februari.

Annars har jag mest samlat vuxenpoäng den här veckan: kollat batteriet i brandvarnaren ståendes på en aluminiumstege och inte en vinglig köksstol (jag når inte upp till taket, ståendes på en sketen stol). Fått tag i fastighetsskötaren och VVS-firman och koordinerat reparation av min droppande badrumskran. Tränat, och inte hängt på Orvars krog fyra dagar i rad. Bra saker. Ikväll julmiddag med Lisa och imorgon julcup på klubben. Fint.

2011 var skit.

Arbetslöshet och struliga förhållanden och depressioner hos var och varannan avlöste varandra till långt in i december, och de flesta ljuspunkterna vägdes upp av så jävla mycket pissighet att de knappt glimtade till. Men de fanns ju där förstås.

Jag träffade några nya fina människor och lärde känna tidigare ytliga bekanta lite bättre. Mina gamla vänner fanns där och var bättre än nånsin. Jag såg ett par bra konserter. Jag lyckades hålla ett inledningsanförande på Södertörns högskola, som faktiskt blev uppskattat trots att jag var så nervös att jag hade ont i tänderna. Jag skrev en krönika och fick betalt. Och jag hjälpte en liten tant som hade trillat ner ur ett träd.

Det var väl det på ett ungefär. Listan över riktiga bajsgropar skulle bli ungefär dubbelt så lång, men jag väljer att förbigå dem under tystnad. Jag drar lärdom, det är ungefär så mycket tankekraft jag tänker ägna åt dem.

En annan ljuspunkt under 2011, eller kanske snarare ett mirakel var att tåget i Jerusalem började gå. Kollegan och jag åkte några hållplatser under premiärdagen. Fint!

Det var inte riktigt det jag skulle skriva om.

Ibland händer det att folk frågar mig hur man ska lösa konflikten här nere (liksom ”Hey! Ser jag ut som en fredspristagare i vardande eller?”) och jag brukar mumla något cyniskt om folk som tjänar på den här situationen. För let’s face it: det här är inte primärt en konflikt mellan religioner. I Gamla stan trängs synagogor och kyrkor med moskéer på ett sätt som vi i Sverige aldrig skulle tillåta. Kyrkklockorna ringer ikapp med böneutropen och ulraortodoxa judar trängs med fromma muslimer och kristna pilgrimer i gränderna (det låter lite mer harmoniskt än vad det egentligen är, men på det hela taget flyger man inte varandra i strupen bara för att man tillhör olika religioner). Det här är en politisk konflikt och, efter mer än 60 år, en konflikt som vissa tjänar på, annars skulle den helt enkelt inte kunnas hålla igång. Den israeliska armén tjänar på den, korrupta politiker på båda sidor tjänar på den, vapenhandlare tjänar på den, journalister och internationella biståndsarbetare tjänar på den. Politiker i kringliggande länder har hittills tjänat på den, då man alltid kunnat peka på palestinierna som en grupp som verkligen har det dåligt, jämfört med landets egna befolkning. Politiker i Israel och Palestina har kunnat gömma sig bakom den för att slippa ta tag i frågor om sociala orättvisor och annat bös. De enda som inte tjänar på den är folket på gatan, på båda sidor, människor vars skattepengar går till vapen och soldater istället för vård, skola och omsorg.

Jag har ibland sagt att ett sätt att få ett slut på det hela vore om folket på båda sidor samtidigt gick ut och demonstrerade, inte nödvändigtvis för fred men för sina rättigheter, för att få igenom de minimikrav man faktiskt kan ställa på den stat man tillhör. Minimilön. Socialörsäkring. Hyrestak. Sen kan man ta hand om konflikten, sen kan man ställa upp för sitt land, men se för fasen till att landet gör något för sina invånare också. Det har sett mörkt ut.

Tills nu.

Runt omkring Israel, kanske främst i Tel Aviv och Jerusalem, har folk nu börjat demonstrera mot de sjuka hyrorna och bostadspriserna i landet. Mot att två föräldrar kan jobba heltid, men ändå inte få ekonomin att gå ihop för sig och sina två barn. Mot att ingen har råd att leva i Jerusalem utom rika turister i lyxhotell. På flera håll har israeler och palestinier gått ihop för att göra gemensam sak mot orättvisorna (se t.ex. http://www.haaretz.com/print-edition/news/housing-activists-add-israeli-arab-concerns-to-list-of-demands-1.376834).

Jag tror inte det kommer att bli en rättvis fred i regionen i brådrasket, men kanske kanske kan den arabiska våren också komma att utvecklas till en israelisk-palestinsk sommar och höst.

…som den såg ut 1947…

Flera år senare jobbade jag på en tingsrätt någonstans i Mälardalen. Det fanns en rådman där, som var ganska pigg på att sätta sekreterare på plats… eller snarare gräva en grop under deras plats och peta ner dem ytterligare ett snäpp. De flesta jurister lever i villfarelsen att sekreterare med nöd och näppe kan läsa, och egentligen var ju hans beteende rätt märkligt – det borde ju vara ballare att som intellektuell gigant ge sig på nån i sin egen storlek, kan man tycka. Nåväl.

Av någon outgrundlig anledning kom hans kollega och jag i samspråk om svensk poesi och av nån ytterligare och lika outgrundlig anledning om Stagnelius.
”Stagnelius skrev erotisk poesi” upplyste rådman A, som alls inte hade tillfrågats.
Han kollega och jag tittade på honom.
”Jaså du” sa jag.
”Ja, du har väl läst Stagnelius?” sa rådman A och spände ögonen i mig.
”Nej, det var inte en kvalifikation som efterfrågades för den här tjänsten”… hade jag kunnat säga, men kan man nu klämma till någon dryg jävel ska det klämmas å det grövsta.
”Förruttnelse hasta, o älskade brud, att bädda vårt ensliga läger!” deklamerade jag med gravlik stämma. ”Och jag vet inte hur det är med dig, men för mig rinner det inte till.”
Rådman A lämnade raskt rummet. Kollegan stängde in sig på sitt rum och skrattade så det hördes genom dörren. Jag ansåg dagens värv fullbordat.

Stagnelius har dock förekommit på ett mer romantiskt plan i mitt liv de senaste tio åren också, erotisk poesi eller ej. Jag kan alltså på rak arm namnge åtminstone fem killar jag dejtat som haft andra kvinnor på nån piedestal nånstans i bakhuvudet, som de bara inte kan komma över. Fem! Av dessa fem vet jag tre som inte ens varit tillsammans med objektet i fråga, utan bara trånat, år efter år. Som Stagnelius och hans Amanda. Vafan är det för något? Kan ni seriöst komma på nån enda brud som beter sig så? Jag har gjort en helt ovetenskaplig undersökning bland några av mina tjejkompisar och alla var rörande överens om att sånt slutade man med i högstadiet (dagens bikt: jag var skitkär i Nikki Sixx när jag var sådär en 12, 13… Jag kom över honom innan jag fyllt 14.).

Tror killar på nåt sätt att de är ursäktade om de skyller på nån annan mytisk figur när de egentligen vill ha fram att jag inte är cool nog (det är jag, men de har dålig smak)? Att de på något vis blottar nån känslig konstnärssjäl?

Alltså, newsflash, killar: det blir inga skalder av er, Amandor eller ej, så länge ni inte lär er skriva briljant om förruttnelse. Och Stagnelius, till dig vill jag bara säga: du räddade mig på tingsrätten, och nu fuckar du upp mitt kärleksliv. Let’s call it even, shall we?