Like this:

Går upp på taket för att röka och ser den israeliska säkerhetstjänstens typiska vita zeppelinare sväva över området Sheikh Jarrah i östra Jerusalem. Jag har inte sett någon på hela sommaren, men denna ramadans första fredag väntar man sig oroligheter, den saken står klar.

Det var inte riktigt det jag skulle skriva om.

Ibland händer det att folk frågar mig hur man ska lösa konflikten här nere (liksom ”Hey! Ser jag ut som en fredspristagare i vardande eller?”) och jag brukar mumla något cyniskt om folk som tjänar på den här situationen. För let’s face it: det här är inte primärt en konflikt mellan religioner. I Gamla stan trängs synagogor och kyrkor med moskéer på ett sätt som vi i Sverige aldrig skulle tillåta. Kyrkklockorna ringer ikapp med böneutropen och ulraortodoxa judar trängs med fromma muslimer och kristna pilgrimer i gränderna (det låter lite mer harmoniskt än vad det egentligen är, men på det hela taget flyger man inte varandra i strupen bara för att man tillhör olika religioner). Det här är en politisk konflikt och, efter mer än 60 år, en konflikt som vissa tjänar på, annars skulle den helt enkelt inte kunnas hålla igång. Den israeliska armén tjänar på den, korrupta politiker på båda sidor tjänar på den, vapenhandlare tjänar på den, journalister och internationella biståndsarbetare tjänar på den. Politiker i kringliggande länder har hittills tjänat på den, då man alltid kunnat peka på palestinierna som en grupp som verkligen har det dåligt, jämfört med landets egna befolkning. Politiker i Israel och Palestina har kunnat gömma sig bakom den för att slippa ta tag i frågor om sociala orättvisor och annat bös. De enda som inte tjänar på den är folket på gatan, på båda sidor, människor vars skattepengar går till vapen och soldater istället för vård, skola och omsorg.

Jag har ibland sagt att ett sätt att få ett slut på det hela vore om folket på båda sidor samtidigt gick ut och demonstrerade, inte nödvändigtvis för fred men för sina rättigheter, för att få igenom de minimikrav man faktiskt kan ställa på den stat man tillhör. Minimilön. Socialörsäkring. Hyrestak. Sen kan man ta hand om konflikten, sen kan man ställa upp för sitt land, men se för fasen till att landet gör något för sina invånare också. Det har sett mörkt ut.

Tills nu.

Runt omkring Israel, kanske främst i Tel Aviv och Jerusalem, har folk nu börjat demonstrera mot de sjuka hyrorna och bostadspriserna i landet. Mot att två föräldrar kan jobba heltid, men ändå inte få ekonomin att gå ihop för sig och sina två barn. Mot att ingen har råd att leva i Jerusalem utom rika turister i lyxhotell. På flera håll har israeler och palestinier gått ihop för att göra gemensam sak mot orättvisorna (se t.ex. http://www.haaretz.com/print-edition/news/housing-activists-add-israeli-arab-concerns-to-list-of-demands-1.376834).

Jag tror inte det kommer att bli en rättvis fred i regionen i brådrasket, men kanske kanske kan den arabiska våren också komma att utvecklas till en israelisk-palestinsk sommar och höst.