Vi sitter utanför puben och dricker varsin öl. Det är Moran, som röker vattenpipa med fruktsmak, Yana som är från Ryssland och har mobilen full med idolbilder på Nikki Sixx, det är pubägaren som har ett namn jag inte kan uttala och ännu mindre stava till, och så är det jag.

En ortodox familj med barnvagn går förbi. Mannen tappar babyfilten på marken, precis bredvid oss. Han ser ut som om han tappat den rakt ner i det brinnande Gehenna.
”Did he put it back?” säger Moran förvånat. ”I thought he was going to burn it…”
”He put it on the trolley… He’ll probably burn it when he gets home. And the trolley. And the baby.”
”Well, at least wash it!”
”Yeah… and the baby. Twice.”

Från andra hållet kommer två barn, en pojke i tioårsåldern, med hatt och kostym, och hans lillasyster. Lillasystern tittar nyfiket, hon är kanske sex, sju. Hennes storebror täcker över ögonen med sin halsduk.

Vi har precis diskuterat hur man inte vill uppröra människor om man kan låta bli. Hur jag smyger med mitt pitabröd under pesach-veckan, och inte skrålar med till musiken i lurarna när jag går och handlar (eftersom jag oftast spelar Iron Maidens ”Bring your daughter…”). Men tydligen blir vissa mer upprörda än andra, trots att vi är snälla och varken högljudda eller illaluktande.

Vi går in istället.