Mycket är på liv och död härnere. Å andra sidan är det lika mycket som är halvhjärtat och ologiskt.

När en palestinier ska passera en checkpoint, exempelvis den i Betlehem, räcker det inte med ett magnetkort och ett tillstånd, han eller hon måste också få sitt handavtryck scannat. (Detta leder, som jag nämnt i ett tidigare inlägg, ofta till problem, då många palestinier arbetar som byggnadsarbetare och dylikt och får valkar.) Igår kom en man till checkpointen med handen bandagerad och armen i mitella. Följaktligen tog det en stund innan han fick passera: han kunde ju inte visa upp sitt handavtryck.

Medan palavern pågick tog jag en bild – på mannen, inte på någon av soldaterna. Att fotografera inne i terminalen är dock inte populärt. Det tog inte lång stund förrän en vakt kom fram och frågade om jag precis hade tagit ett kort. ”Bara på skylten här ovanför” sa jag (och ljög, då jag helt missat att det överhuvudtaget fanns en skylt tidigare). Han gick iväg. Tio minuter senare kom han tillbaka och upplyste mig surmulet om att
”Next time don’t take pictures, it’s forbidden.”
”Jag lovar” sa jag, och ljög åtminstone inte uppenbart.

Men om det nu är så förbjudet – varför ville han inte ha min kamera? Varför ville han inte att jag skulle radera bilden? Varför bad han åtminstone inte att få kontrollera så att det verkligen bara var en bild på en skylt (istället för femton bilder varav en på en palestinier med armen i band och resterande på stängsel och murar mellan terminalen och den palestinska sidan).

Det är precis som med de palestinier som från en dag till en annan kan bli av med sina tillstånd för att de blivit svartlistade av säkerhetstjänsten, men inte arresteras eller tas in för förhör när de går upp till distriktskontoret för att klaga. Borde man inte förhöra en säkerhetsrisk om han faktiskt nu dyker upp på ens kontor?

Jag är beredd att köpa säkerhetsargumentet om jag en enda gång skulle se att det som hände i checkpointsen var logiskt och konsekvent och kunde bidra till en ökad trygghet (och nu är jag ändå såpass förenklad att jag bara talar om israelernas trygghet). Men de här halvhjärtade försöken, sporadiska kontrollerna och varför-frågorna som bara besvaras med ”därför” – jag tvivlar på att de leder någonstans.

F.ö. har jag ont i halsen.