Det finns två typer av människor den genomsnittlige israelen inte vill bo nära; araber och haredim – ultraortodoxa judar. De är lite som svenskar på det sättet; vi vill inte heller bo nära varken araber eller frimicklare. Skillnaden är väl att här är det lite mer hard core.

I Sverige oroar vi oss för att ungarna ska behöva spendera skolavslutningen i den närliggande moskén som alla svenskar vet kommer att byggas i respektive grannskap (vilket är rätt ologiskt eftersom kyrkan är skild från staten sedan några år tillbaka, vilket även borde gälla de muslimska samfunden… och hittills har jag inte hört någon rädsla för en väpnad jihad som skulle ge oss islamister inom kommun och landsting). Här oroar man sig för att bli halshuggen om man kommer i närheten av ett arabiskt kvarter.

I Sverige tycker man på sin höjd att det är lite löjligt att den där Kd-ledamoten ville att Reinfelt skulle be G-d välsigna Sverige i varje tal han höll. Här stänger de ultraortodoxa av vägar i samband med shabat, för om inte de får/vill köra bil på lördagar ska ingen annan få det heller. Inte genom deras områden (som blir fler och fler. ”Ramat Eshkol has blackened down” som Ilana uttryckte det vid frukostbordet.), och helst inte genom några andra heller. Diskussionen blir lite hetare om man dessutom lägger till vilka värden som ska ligga till grund för den judiska staten: om du vill leva sekulariserat – ska du då vara i Israel överhuvudtaget? Och riktigt roligt blir det när man betänker att många ultraortodoxa inte ens erkänner staten Israel, då den, enligt dem, ska vara given av G-d, och inte tillkommen genom några politiska beslut och en hel massa vapenmakt.

Mina egna grannar, det vill säga de som bor i rummen bredvid mig, är ett amerikanskt och ett engelskt par som alla tillhör någon form av sjundedagsadventister (tror jag). De kommer hit årligen för att studera nån gröda som ska växa och mogna inom en viss tid för att man därigenom ska kunna räkna ut när olika högtider firades på Jesu tid (”And the Jews have got it all wrong!” sa pastorn förtjust, och jag ba’ ”Oh NO, don’t tell them that…” fast det sa jag såklart inte.). De är hemskt trevliga allihop och bjuder på kakor när man går förbi, och jag tänker att Jerusalem är nog banne mig den enda staden i världen där man på fullaste allvar kan sitta och fika med främlingar en kväll och diskutera huruvida Profeten Muhammed verkligen fick sina visioner från G-d eller nån annan, lite mörkare typ (”You know, he can take the shape of an angel of light” säger pastorn konspiratoriskt. Jag nickar med halvöppen mun och mitt favorit-antropolog-ansiktsuttryck: 50% curiosity, 50% sheer stupidity. Takes you a long way.)

Hemma skulle man ringa akutpsyk, kakor eller ej.