Övermorgondagens läsning, borde jag ha skrivit för att inte fara med osanning, eftersom det inte blev någon blogg igår. Men nu så!

Antibes alltså. Vi kom fram till Nice på eftermiddagen och lyckades hitta ett litet regionaltåg som tog oss ut till Biot, där Markus och Ellie mötte oss med bil. Med bil! För några som vant sig vid att gå kilometervis med packning är hämtning med bil något av det lyxigaste i världen, tror jag. De körde runt oss lite tills vi hittade ett hotell vi hade råd med (Markus stannade även till vid en mysig liten byggnad som visade sig innehålla en psykoterapimottagning. Han sa att han trodde att det var ett hotell. Jag tror att det var en freudiansk felkörning.) och stod sen och hoppade otåligt medan vi bytte om till badkläder för att kunna hänga lite i poolen vid deras lägenhetshotell. Efter poolen blev det middag med hela Ellies familj (syster + svåger, föräldrar och bror) – en pasta med skaldjur som kan ha varit den bästa skaldjurspasta jag någonsin ätit! En jättetrevlig kväll, verkligen.

Morgonen därpå blev vi hämtade för ytterligare poolhäng på förmiddagen, och sedan tillbringade vi eftermiddagen i vårt luftkonditionerade rum med duschande och siestande. På kvällen åkte alla + Markus mamma och man som tillkommit under dan, upp till en restaurang i gamla Antibes och käkade. Minst lika trevligt som kvällen innan.

Dagen efter skulle Markus och Ellie gifta sig, och vi drog till Nice för att därifrån fortsätta till Münster. Vi fick våra biljetter – det första tåget av många skulle gå till Strasbourg på kvällen – och ägnade sedan en dryg timme åt att växla pengar och lämna in vårat bagage i en förvaringsbox. Resten av dan hängde vi. På fik och lunchrestauranger och mest av allt på trappan utanför järnvägsstationen. När vi slutligen kom på tåget insåg vi att första stoppet var i Antibes, precis utanför vårt hotell. Vi hade alltså kunnat vara kvar i Antibes och se vigselceremonin istället för att slå ihjäl tid i ett kokhett Nice. Bajs.

I kupén fick vi sällskap av en liten fransk farbror som försökte göra sig förstådd. Vi pratar engelska och svenska. Han pratade franska, tyska och grekiska. Det är rätt ovanligt med franska farbröder som pratar något annat än franska, tror jag, så det var ju rent pinsamt att vi inte behärskade nåt annat språk. Eller vågade försöka oss på lite franska. Jag har ju för bövelen pluggat det där språket i sex år, men utan regelbunden användning är ju det mesta bortglömt. Nåja!

Nattåget var i alla fall det fräschaste jag stött på under resan och åtminstone jag sov gott och vaknade pigg och utvilad i Strasbourg. Där fångade vi ett tåg till Offenburg, från Offenburg till Karlsruhe, från Karlsruhe till Uelzen och från Uelzen till Munster. Många byten alltså, vi var framme vid halv sex. I Munster.

Vid det här laget har den uppmärksamme läsaren märkt att stavningen har förändrats och att prickarna över det Münsterska u:et har försvunnit. Potejto, potato, kan man tycka. Münster, Munster. Vi steg ut på en perrong mitt i ingenting och började ana att nåt var fel. Vi frågade runt efter Vainstream-festivalen. Munsterinvånarna skakade beklagande på huvudena. Vi hittade så småningom ett hotell där en bartender kunde upplysa oss om att vi befann oss ungefär 30 mil från där vi skulle vara egentligen. Förbannade fransmän som ska uttala allting som y.

Jaha, tillbaka till Uelzen då, och från Uelzen till Hannover och från Hannover till Münster med prickar. När vi kom fram var vi så trötta och ledbrutna att vi högg första bästa hotell, där det sista av reskassan rök i ett svep, kändes det som. Men vi blev inkvarterade i ett enormt rum i vinkel på fjärde våningen, med ett badrum där man fick torgskräck. Och frukosten! Bara frukosten var värd alla pengarna! Gravad lax och kokta ägg och mörkt bröd! Lycka, i synnerhet om man genomlevt de senaste veckornas morgnar med vitt bröd, croissanter och sylt.

Vainstreamfestivalen var strålande! Vi såg de band vi ville (Mad Caddies och Flogging Molly. Tiger Army lyssnade vi bara till med ett halvt öra. De spelade som näst sista akt, och vi tyckte vid det laget att det var roligare att dricka öl och prata med lokalbefolkningen, som var väldigt entusiastiska över att det var två svenskar som tagit sig till deras lilla festival.), handlade t-shirts och skivor, drack öl ut plastglas och åt nudlar ur pappformar. Toaletterna blev äckligare och äckligare och jag gjorde av med precis alla pappersnäsdukar och våtservetter jag hade, men annars var området rent och städat. Sedan blev vi medbjudna på efterfest, men vid det laget började bristen på sömn och överflödet av alkohol att göra sig påmint, så det blev bara en öl innan vi åkte hem till hotellet.

Sista morgonen kändes… spröd. En sån där ”vi skulle nog inte ha druckit den där sista ölen… eller de där sista tre”-morgon, som ändå måste ha varit ganska lindrig eftersom känslan kunde avhjälpas med lite mer av hotellets enorma frukost. Sen pallrade vi oss iväg till tåget och åkte in till Hamburg, där vi skulle vänta ett par timmar innan nästa tåg skulle ta oss till Köpenhamn och vidare hem. Skulle. Det blev inställt. Vi väntade i fyra timmar tillsammans med fyra andra svenska tågluffare, för att sedan sätta oss på nästa – överfulla – tåg. Detta var dessutom en smula försenat och med tio minuter för byte i Köpenhamn och lika många minuter i Malmö är en försening inte precis vad man önskar sig. Men de körde in den, och vi hann! Med alla tåg. Och i måndags morse var vi alltså hemma igen, även om jag fortfarande vaknar på nätterna och inte riktigt vet var jag är.

För övrigt har jag redan börjat fundera på vilken rutt man skulle kunna åka nästa sommar…