Vi åkte åt sydväst, och kom fram till Venedig på förmiddagen. Hela den stan kändes som… jag vet inte, Skansen kanske. Eller Jamtli. Det var turister överallt och vansinnigt varmt och fuktigt, men vi tittade i alla fall på gränderna och kanalerna och gick över Ponte Rialto och satt på ett torg och åt fruktsallad. Vi försökte också se det där torget man ska se, Piazza San Marco, men fick ge upp. Det var mer folk på det än pilgrimer kring Kaba. Vi åt pizza istället. Och glass.

Efter fyra timmar var vi ganska nöjda, och satte oss på tåget till Genua istället. Vi hade ringt upp det hostel vi siktat in oss på och reserverat ett rum, så vi hade åtminstone någonstans att bo. Till skillnad från tidigare stopp bokade vi bara en natt – dels på grund av att de inte tog kort, dels på grund av att de eventuellt skulle få lös ett rum med eget badrum morgonen därpå – och det var ju en evinnerlig tur. Vi intog rummet och hann konstatera en obefintlig mysfaktor innan jag gav mig av för att leta efter toaletterna. Jag hittade damrummen, men herrarnas lyste med sin frånvaro. Det visade sig, efter att Christian gjort lite grundligare efterforskningar, att dessa låg en trappa upp. Redan här började vi tycka att det var lite jobbigt.

Morgonen därpå upptäckte jag att det var minst lika många karlar som utnyttjade damernas, som det var damer. Egentligen var det nog bara Christian på hela våningsplanet som var laglydig nog att gå upp en trappa. Sedan kom det in en kille och pissade (pardon my french) i en av duscharna, medan jag stod borstade tänderna (nej, inte i duschen, tack och lov, utan vid tvättfatet strax utanför). Jo, det kändes ju halvfräscht förstås. Christian försvann upp till herrarnas och kunde fem minuter senare berätta att där stod en snubbe och tvättade sig i ett av toalettbåsen (ett sånt där med bara ett hål i golvet, som också var utrustat med handdusch. Lite som en jättelik bidé, vi hade en på vårat våningsplan också.). Det finns ett talesätt som heter ”man ska inte skita där man äter” och jag tycker väl att det där med att tvätta sig precis där man skiter har sin begränsade charm också. Så vi tackade vår lyckliga stjärna för den enda natten, tog vårt pick och pack och pep med bussen ner till centrum, där vår egentliga kärlekshistoria med stan började.

För det första var alla på bussen oerhört hjälpsamma och omtänksamma och visade oss rätt och en man följde till och med med oss en bit och visade vart akvariet låg. Vi hittade ett prisvärt hotell alldeles nära och kunde reservera ett rum och lämna vårt bagage. Sedan tillbringade vi två timmar på Genuas akvarium med att titta på sälar och hajar och delfiner (och jag glömde nästan bort bebis-pandan!). När vi kom tillbaka var rummet nystädat och nybäddat och det fanns schampo och tvålar och det var banne mig en liten bit av himmleriket just där och då! Strosade iväg ut på stan och tittade på allt, alla gränder och gamla vackra hus, och köpte jordgubbar, midsommarafton till ära (och här inträffade en sån där fantastisk grej igen: damen som sålde jordgubbar såg, med sitt falköga, att det minsann var en lite vissen jordgubbe i asken som jag valt. Den bytte hon raskt ut mot en annan, fin jordgubbe plus en extra som bonus. Jag blev nästan rörd!). Middag i form av skaldjurspasta och rödvin intogs på en liten taverna nära hotellet, och sen tog vi ett par öl på det lilla haket vägg i vägg med hotellet, där vi fick restips av personalen. Kvällen avslutades med fotboll i hotellbaren ihop med nattportieren. Vi hade precis hört att kroatiska fans slagit sönder en bit av Wien, så vi höll på Turkiet, och det gick ju bra (det var nog för övrigt den första och enda match vi såg, som slutade som vi hade hoppats).

Dagen därpå tog vi det ganska lugnt. Vi strosade vidare och åkte hiss upp till Castello de Albertis. Man behöver inte göra så mycket i Genua, det räcker liksom med att gå ut på stan för att hitta historia och kultur precis runt hörnet. Kvällen spenderades på samma sätt som den innan, minus fotbollen och rödvinet: pasta på tavernan och en öl på det lilla haket.

Morgonen därpå tog vi tåget en timme söderut till Sestri Levante, en liten sömnig badort vi blivit rekommenderade av nattportieren och personalen vägg i vägg. Vi hittade ett litet hotell, strosade och sov (första siestan, tror jag, om man inte räknar två timmars total avsmällning första eftermiddagen i Krakow). Dagen därpå låg vi på stranden i dryga fyra timmar som några rena amatörer och läste böcker och brände oss såklart. Solskydd i all ära, för två blekfeta och osolade svenskar räcker det inte med aldrig så mycket. Hade lunchpicknick på rummet med sallad, bröd och Bacardi breezers, och fortsatte den nyss satta siesta-trenden under eftermiddagen.

På kvällen bokade vi biljetter till Nice och jag lyckades faktiskt göra mig förstådd på delvis italienska, i alla fall (damen i kassan förstod nog mer engelska än hon ville göra gällande, men hon pratade däremot bara italienska, så jag är lite stolt ändå). Varma, ömma och hummerröda åt vi pasta till middag (tro det att man inte blivit smal under den här resan, trots att vi gått i snitt en mil varje dag – vi har käkat så mycket god fet mat att man nästan inte vågar äta här hemma, av rädsla för att bli besviken…Och italiensk glass!) och sen stapplade vi hem och sov. Jag tror alla intryck från de första tio dagarna kom ikapp oss där i Sestri, för det känns som vi sov mest hela tiden faktiskt. Sen åkte vi till Nice och Antibes. Det är morgondagens läsning.