Idag har jag sprungit upp och ner till tvättstugan alldeles själv. Näeh, det här ska inte bli något inlägg om arbetsfördelning i hemmet, vi har en alldeles utmärkt arbetsfördelning, tackar som frågar, men för mig är det en mindre seger. Tvättstugan ligger i källaren. Jag är skiträdd för tvättstugor som ligger i källare! En smula märkligt är det kanske att när jag bodde i Knivsta och hade tvättstugan i ett separat hus längre bort mot ett skogsparti, med stora fönster i markplan (tvättstugan, inte skogspartiet), så var det hur lugnt som helst, trots att en våldsverkare lättare hade tagit sig in där än i vår väl låsta källare. Det är inte våldverkarna jag är rädd för. Det är MONSTRENA.

 

Det här är ju så klart hur löjligt som helst. I vanliga fall är jag hård som granit och tuff som allväderskläder från Fjällräven (nej, jag har inte fått ersättning för att nämna deras produkter i min blogg), men två fenomen förvandlar mig till en räddhågad stackare. Det ena är som sagt tvättstugan, och det andra är skräckfilmer. Jag kan inte se skräckfilmer, eller rättare; jag kan se skräckfilmer, men sedan är mitt drömliv förstört för tid och evighet. Jag lider fortfarande av sviterna efter House on Haunted Hill som jag såg 2001, och den var ändå rätt rolig. (”A bucket of blood, big as a Buick” är fortfarande en av de filmrepliker jag oftast citerar, näst efter ”I love the smell of napalm in the morning”.)

 

Ett tag trodde jag att min tvättstugefobi skulle vara botad efter den gången centrifugen gick i baklås i gamla tvättstugan på Sibyllegatan. Jag stod i säkert en kvart och svor och gormade, utan en tanke på vare sig monster eller massmördare, men kläderna förblev inlåsta och inte minsta spöke smög sig in under tiden. Men det hjälps inte. Varenda gång jag går ner den där sista lilla trappbiten tänker jag antingen på en av scenerna ur House on Haunted Hill, eller en skräckfilm som Jos berättade handlingen i (ni hör ju att det är illa), som handlar om en liten tjej som tror att helvetet ligger i deras källare. Vilket det visar sig göra. Och varje gång jag går igenom cykelförrådet så tänker jag på stackars Tommy i ”Låt den rätte komma in” (rekommenderas f.ö., det är en jättebra bok).

 

Hur som helst försöker jag behandla tvättstugeskräcken som min flygrädsla och hittills går det bra. Man kan tycka att det är sjukt obehagligt, men man kan inte ge efter. Då slutar det med att man sitter där på marken med otvättade kläder.

 

Jag börjar f.ö. utveckla ett visst obehag mot Parlino-tomtarna också.