”Har du fått tecken nå’n gång” frågade kompisen häromdan. Hon bor i en korridor där tydligen övervägande delen av grannarna har sett ljuset och har fått tecken. Vi enades om att vi var lite avis på det, det måste ju vara rätt skönt att veta exakt vad det är man ska göra med sitt liv. Om man är lagd åt det hållet.

 

Jag vet inte riktigt, men för några år sedan slog jag upp en tumvers. Vet ni vad en tumvers är? Det är nå’nting som var himla poppis bland mina frikyrkliga vänner under gymnasietiden. Man skulle på måfå slå upp ett bibelställe (med tummen, antar jag) och då skulle man få svar på vad man nu undrade. Jag provade nå’n gång, men blev inte övertygad. Jag vill minnas att det jag undrade var om den söte killen som läste social linje var intresserad av mig, och jag har för mig att svaret blev något i stil med att ”Kung David gick ner till Jordanfloden och tvagade sig”. Väldigt upplysande alltså. Han kanske börjar gilla mig om jag tvättar mig mer? Eller näeh…

 

För några år sedan mådde jag i alla fall ganska kass och funderade på att säga upp mig från jobbet. Eftersom jobbet var Kristna Fredsrörelsen kändes det plötsligt, i mitt tillstånd, inte alls som en dum idé att försöka sig på det där med tumversandet igen, och si där! ”När ni frågar mig ’Vilken tung börda bär du med dig från Herren?’, ska jag svara ’Det är ni som är en tung börda och jag ska kasta er av mig.’” Ibland har man tur! Eller så var det ett tecken. Jag vet inte. Man får ha ett öppet sinne.

 

Å andra sidan är det ju inte alltid det här med tecken är helt lyckat. När Nina och jag bodde i Jerusalem för flera år se’n hade vi en granne från U.S.A. – en sådan där blåhårig tant som tyckte att allting var tämligen won-der-ful! ”Trevlig, men översvallande” var Ninas omdöme och gick till jobbet, och då – DÅ! (eftersom små religiösa tanter dras till mig som katter till allergiker och flugor till skit) – dök granntanten upp, mitt i mina frukostförehavanden, och inte ensam. ”Erika, I have to tell you something won-der-ful!” tjoade hon. ”You have to meet Loreley!” Sedan visade hon in en pytteliten dam, vit som ett kylskåp och klädd som en klan-medlem fast utan huva. Och vithårig. ”She met archangel Gabriel!” hojtade granntanten. ”Isn’t it won-der-ful?” ”Helleluja” sa jag, med munnen full av cornflakes. ”And he said?” ”He said” sa den lilla damen, ”that from now on your name should be Lorelei and you shall always dress in white.”

 Hon träffar en ärkeängel och får stylingtips? Jag hoppas verkligen hon var lycklig. Hon klädde inte i vitt.