Alla tallarna, alla tallarna

De stora och de små

Alla tallarna, alla tallarna

Ska vi koka brännvin på

 

Alla tallarna, alla tallarna

Från roten till dess topp

Alla tallarna, alla tallarna

Dem ska vi dricka opp!

 

De senaste åren har jag fått en växande lust att julpynta. Jag samlar på mig tomtar och kulor och glitter och pynt, och i år hade jag verkligen tänkt mig att ha en julgran. En riktig – plast göre sig icke besvär. Jag hade nå’n inre bild av att vi skulle gå iväg och köpa en gran och bära hem den och klä den under stoj och glam. Nu ska jag ju vara borta nästan hela julen, och en gran barrar, så Christian fick mig att inse att tallris nog vore den bästa lösningen.

 

En annan inre bild var att jag skulle tillbringa första advent med att pynta och äta lussekatter. Nu är det första advent och jag producerar snor. Jag masade mig i alla fall iväg till Statoil på lussekattsjakt, och inte för att jag hittade några lussekatter, men väl tallris. Hurra, tänkte jag, då kan jag pynta i alla fall! Så hem gick jag, glad i hågen, julpyntstindrande som aldrig förr… och insåg att tallhelvetet var för långt (högt?) för den enda vas jag äger. (Så’nt här drabbar aldrig Martha Steward, mark my words…) Inte hade jag någon vettig kniv, såg eller bultsax för att knipsa av skiten heller. Vi försökte ställa ner riset i en avkapad pet-flaska, men den välte. Efter 30 minuter, med hjälp av en brödkniv, var tallriset nerkapat och jag var svettig och kåd-kletig och luktade som en hel j-a Wunderbaum. Då visade det ju såklart att vasen var lite för vid och tallriset lite för mjukt och när jag sedan hängde i julkulor och halmstjärnor och garntomtar började varenda kvistj-el luta utåt. Det ser ut som en akacia. Eller ett baobab-träd. Etniskt så det förslår; jag har läst att Afrika var väldigt inne i modesvängen i alla fall i somras, men nu vete fåglarna.

 

Man kanske ska ta bort pyntet och koka brännvin på tallarna? Och köpa en bordsgran istället? I plast.