I fredags gick det bättre.
Kom till Ackis tjugo över sju, och var uppe på op inom mindre än en timme, ombytt och klar. Otroligt smidigt. Sen drogade de ner mig och sedan vet jag såklart inget mer, innan jag var nere på uppvaket igen. Först konstaterade jag att jag bara hade ett bandage, och alltså hade fått en titanplatta istället för en extern fixering (det tackar vi för), och sedan konstaterade jag att det gjorde ont. Väldigt ont. De kom in i omgångar och tryckte i mig morfin och däremellan gjorde de en ultraljudsundersökning av min blåsa och påtalade att jag var kissnödig.

”Vill du ha ett bäcken?” sa de.
”Nej tack, jag vill ha en toalett” sa jag.

Att ligga och kissa i en bunke känns… fel, liksom. Mer morfin, mer bäckenerbjudanden. Jag envetnades med mitt toalettbesök. Till sist blev jag ditledd av två sköterskor, och det gick ju bra, om än lite vingligt. Sen skulle jag ner på ortopedmottagningen igen och sen var det meningen att jag skulle åka hem.

”Hur mycket smärtstillande har hon fått?” undrade hämtande sköterska.
Mumlande svar.
Lång blick på mig.
”Ni visste inte att hon skulle åka hem idag?”
”Idag? Ojdå…”

Mycket morfin alltså, och knappast troligt att jag skulle ta mig nånstans innan ortopedmottagningen stängde. Jag blev rullad till röntgen och sedan upp på avdelningen istället, och det var där som jag började känna ett visst illamående.

”Du ska få en påse” sa sköterskan förstående.

Och sen spydde jag. När jag spytt färdigt fick jag en kopp thé som jag spydde upp, och två ostsmörgåsar som jag också spydde upp, i tur och ordning. Efter det ytterligare en kopp thé, ett glas vatten och ett glas nyponsoppa. Allt kom upp. Vid 21-tiden kom en taxi och hämtade hem mig, vilken jag givetvis spydde, inte upp men i. Dock i påse. Sen mådde jag faktiskt ganska bra.

Hur som helst hade jag hellre mått illa hemma än spenderat natten i salen på ortopeden, där en tanta högljutt diskuterade hur man torterade ihjäl människor i huset bredvid, genom att låta dem springa i en vindtunnel tills de dog (shit, jag drömmer inte ens sånt!) och en annan låg och bajsade i ett bäcken, med tillhörande ljudeffekter. Jag kommer säkert att bli likadan när jag blir gammal, men den insikten gjorde mig inte mer tolerant just där och då.

Nu ska jag förhoppningsvis läka ihop ordentligt och bli kallad på återbesök om ett par veckor. Jag hoppas de tar bort bandagen då – jag saknar att kunna duscha ordentligt. Jag säger hoppas, eftersom jag inte hann träffa någon läkare och alltså inte vet ett smack om hur eller när eller framtida rörlighet eller träning eller var de har gått in i armen (fast jag misstänker på undersidan, vilket kommer att ge mig ett schysst emo-ärr.). Man får väl tänka som Cypher: Ignorance is bliss.

En dag som inleds klockan sex med att man står i duschen, till hälften insvept i en sopsäck, och skrubbar sig med något som mest liknar scotch brite och asolsprit, kan man misstänka inte blir så himla bra. Det blev den inte heller. När jag tagit mig upp på Ackis fick jag vänta i två timmar och sen meddelade de att de inte skulle ha tid att operera mig idag. Men jag fick en ny tid – 07.30 på fredag och då kanske. De kunde inte lova, men de skulle försöka. Jaha ja. Jag fick med mig nya spritindränkta scotch brites hem och det var det. Antiklimax liksom.
Nu har jag, som Karin så träffsäkert uttryckte det, hela två dagar till att gruva mig på. Hurra, hurra!

Här skulle ha följt ett inlägg om hur bra eller dåligt det är att vara tillbaka i tingsrättens armar igen, möjligen kryddat med några träffsäkra iakttagelser av svensk byråkrati idag. Så är nu inte fallet.

Istället sitter jag gipsad från tumgreppet till och med armbågen och kommer nog inte att jobba alls i sommar. På onsdag ska jag opereras och sen får vi se. Jag har ont, jag är orörlig och jag ska helst sluta röka. Som ni förstår är jag också ganska grinig. Stackars Christian har temporärt fått förvandlas från fästman till ensamstående pappa med heltidsansvar, då jag knappt kan duscha själv, än mindre sköta några svårare sysslor än thékokning.

Jag hoppas allt ska kännas lite bättre i början av nästa vecka.

(Det kommer att bli ett evighetsprojekt, det där fönstret…)

Händigheten var inte lika framträdande idag som igår. Jag skrapade och slipade klart på fönstret (på insidan – kanterna och karmen får vi ta när det är fint väder och vi kan lyfta ur fönstret) och målade ett varv med grundfärg. Icke vattenlöslig grundfärg, ty fönstret sitter i badrummet. Icke vattenlöslig. Det betyder ”löses med lacknafta eller motsvarande, och inte med vatten, alltså, ditt attans ärkepucko!”. Efter välförrättat värv tog jag ett fast tag runt penselborsten och drog – och precis när jag gjort det insåg jag mitt misstag. Ingen lacknafta fanns att tillgå. Handen såg ut som skulle den sitta på en fransk mimartist. Drinkar på lokal ikväll. Dum idé att gå dit och mima. (Eller kanske en bra idé om ljudvolymen är hög? Mina beställningar kanske syns bättre om jag har mim-händer?)

Nåja, efter tillräckligt ihärdigt skrubbande går all färg bort, vattenlöslig eller ej. Det gör även en del av skinnet. Tur i oturen att jag inte kastade bort min gamla handkräm här om dagen, som jag hade tänkt…

Nu är i alla fall fönstret grundat och jag har nogsamt plastat in hela härligheten med sopsäckar för att kunna duscha. Det ger för övrigt ett ganska mysigt ljus i badrummet.

Jag undrar om jag verkligen är hopplöst åhänt, eller kanske bara en smula tankspridd…

Vi betraktar Amazonen, Kalle, Karin och jag. Vi överväger att höja sätet.
”Når hon ner då?” undrar Karin.
”Joho då” säger Kalle. ”Man kan flytta fram sätet rätt långt.”
Tankfull tystnad…
”Man får köra med ratten i skrevet” säger jag.
Vi begrundar detta en stund.
”Rattmuff fick plötsligt en helt ny betydelse…”

Jag har upptäckt en ny sida hos mig själv – jag gillar verkligen att meka. Jag gillar att få skita ner mig och lära mig behärska fälgkors, pallbock och blocknycklar. Jag gillar att kunna byta stötdämpare. Jag gillar att gå på Biltema och Mekonomen och köpa delar, och jag gillar att faktiskt höra skillnaden i motorljud efter att tändstiften är bytta och brytarspetsarna justerade.
Och så är hon ju så fin! Jag är nog lite kär i min bil…

Alla bilder blir inte bra. Vissa kan man åtminstone blogga om. Till exempel den här:

Vid förstå påseendet ser den ju helt okej ut. Vi sitter på torget i Prag och ser ut ungefär som vi brukar. Bortsett från att min underarm för det mesta är smalare än min överarm. Den är i vanliga fall även smalare än Christians överarmar. No more spinach for Mrs Pop-Eye alltså…

Den här är också söt. Den föreställer vårt rum i Genua. Den lilla rosa väskan på bordet fick man i receptionen, innehållande fjärrkontrollerna till tv:n respektive luftkonditioneringen. Observera också att gardinerna och överkastet matchar. Och ser rentvättade ut. Det vore med andra ord en väldigt idyllisk bild, om vi inte förvandlats till styckmördare under resans gång. För varför ligger det annars en lösryckt fot mitt i sängen?

Saker man kan fundera på när man egentligen borde duscha och fara ut till Biltema…

Jag är så trött! Möjligen beror det på att tågluffen börjar ta ut sin rätt, eller kanske snarare på att vi har gjort saker hela tiden sedan vi kom hem. Inga stora projekt, men ändå. Handlat och tvättat och träffat kompisar, och köpt färg och börjat skrapa ett fönster och rensat ur en garderob och… ja, ni fattar. Igår var det lögn att göra nånting alls, jag satt som en oengagerad hög framför datorn och la patience ända tills det var dags att gå och klippa sig.

Sedan hämtade vi ut bilderna från resan, och skulle egentligen ha ägnat kvällen åt stillsamt scrap bookande, men så kom Petra förbi med sina extranycklar - jag ska vara kattvakt ett par dar - så det blev umgänge på balkongen istället för att klippa och klistra och det var ju trevligt, det med.

Vi klistrade in lite bilder imorse istället, så nu är vi klara med Krakow och Prag. Jag hoppas lite smått att vi hinner klistra in allt under veckan, eftersom det vore praktiskt att kunna använda köksbordet som köksbord igen, men å andra sidan äter vi ju för det mesta framför tv:n i alla fall.

I eftermiddag ska vi åka till Märsta och imorgon ska Kalle lära mig att meka. Rykten gör gällande att det är ungefär som att bygga lego, men jag vet inte. ”Det är ju bara…” säger Kalle, men ”bara” i hans värld och i min är inte synonyma. Jag är teoretiker. Kalle är händig och praktisk. Det är skillnad. (Jag brukar lipa åt honom och hävda att det ju ”bara” är att skriva en uppsats också. Problemet är att Kalle inte behöver skriva några uppsatser. Jag behöver lära mig att meka. Attans!) Det blir kul i alla fall, jag gillar att lära mig nya grejer.

En mindre kul sak att jag fått kärringknölar. Ni vet såna där på fötterna, vid stortå-leden, som gamla tanter brukar drabbas av (finns en anledning till att det kallas kärringknöl…). Det känns föga glamouröst, och framför allt gör det riktigt ont. Jag har köpt silikonbluttar att ha mellan tårna, och gör små tå-övningar (!) som tydligen ska hjälpa. Jag hoppas de gör det.

Häromdan fick jag veta att det finns en bergskedja i Victoria Land på Antarktis, som heter Andersson Ridge.
Min pappa tycker inte om att skryta. Det gör däremot jag.
Andersson Ridge är uppkallad efter min pappa.
Han framstår plötsligt som rätt cool.

Övermorgondagens läsning, borde jag ha skrivit för att inte fara med osanning, eftersom det inte blev någon blogg igår. Men nu så!

Antibes alltså. Vi kom fram till Nice på eftermiddagen och lyckades hitta ett litet regionaltåg som tog oss ut till Biot, där Markus och Ellie mötte oss med bil. Med bil! För några som vant sig vid att gå kilometervis med packning är hämtning med bil något av det lyxigaste i världen, tror jag. De körde runt oss lite tills vi hittade ett hotell vi hade råd med (Markus stannade även till vid en mysig liten byggnad som visade sig innehålla en psykoterapimottagning. Han sa att han trodde att det var ett hotell. Jag tror att det var en freudiansk felkörning.) och stod sen och hoppade otåligt medan vi bytte om till badkläder för att kunna hänga lite i poolen vid deras lägenhetshotell. Efter poolen blev det middag med hela Ellies familj (syster + svåger, föräldrar och bror) – en pasta med skaldjur som kan ha varit den bästa skaldjurspasta jag någonsin ätit! En jättetrevlig kväll, verkligen.

Morgonen därpå blev vi hämtade för ytterligare poolhäng på förmiddagen, och sedan tillbringade vi eftermiddagen i vårt luftkonditionerade rum med duschande och siestande. På kvällen åkte alla + Markus mamma och man som tillkommit under dan, upp till en restaurang i gamla Antibes och käkade. Minst lika trevligt som kvällen innan.

Dagen efter skulle Markus och Ellie gifta sig, och vi drog till Nice för att därifrån fortsätta till Münster. Vi fick våra biljetter – det första tåget av många skulle gå till Strasbourg på kvällen – och ägnade sedan en dryg timme åt att växla pengar och lämna in vårat bagage i en förvaringsbox. Resten av dan hängde vi. På fik och lunchrestauranger och mest av allt på trappan utanför järnvägsstationen. När vi slutligen kom på tåget insåg vi att första stoppet var i Antibes, precis utanför vårt hotell. Vi hade alltså kunnat vara kvar i Antibes och se vigselceremonin istället för att slå ihjäl tid i ett kokhett Nice. Bajs.

I kupén fick vi sällskap av en liten fransk farbror som försökte göra sig förstådd. Vi pratar engelska och svenska. Han pratade franska, tyska och grekiska. Det är rätt ovanligt med franska farbröder som pratar något annat än franska, tror jag, så det var ju rent pinsamt att vi inte behärskade nåt annat språk. Eller vågade försöka oss på lite franska. Jag har ju för bövelen pluggat det där språket i sex år, men utan regelbunden användning är ju det mesta bortglömt. Nåja!

Nattåget var i alla fall det fräschaste jag stött på under resan och åtminstone jag sov gott och vaknade pigg och utvilad i Strasbourg. Där fångade vi ett tåg till Offenburg, från Offenburg till Karlsruhe, från Karlsruhe till Uelzen och från Uelzen till Munster. Många byten alltså, vi var framme vid halv sex. I Munster.

Vid det här laget har den uppmärksamme läsaren märkt att stavningen har förändrats och att prickarna över det Münsterska u:et har försvunnit. Potejto, potato, kan man tycka. Münster, Munster. Vi steg ut på en perrong mitt i ingenting och började ana att nåt var fel. Vi frågade runt efter Vainstream-festivalen. Munsterinvånarna skakade beklagande på huvudena. Vi hittade så småningom ett hotell där en bartender kunde upplysa oss om att vi befann oss ungefär 30 mil från där vi skulle vara egentligen. Förbannade fransmän som ska uttala allting som y.

Jaha, tillbaka till Uelzen då, och från Uelzen till Hannover och från Hannover till Münster med prickar. När vi kom fram var vi så trötta och ledbrutna att vi högg första bästa hotell, där det sista av reskassan rök i ett svep, kändes det som. Men vi blev inkvarterade i ett enormt rum i vinkel på fjärde våningen, med ett badrum där man fick torgskräck. Och frukosten! Bara frukosten var värd alla pengarna! Gravad lax och kokta ägg och mörkt bröd! Lycka, i synnerhet om man genomlevt de senaste veckornas morgnar med vitt bröd, croissanter och sylt.

Vainstreamfestivalen var strålande! Vi såg de band vi ville (Mad Caddies och Flogging Molly. Tiger Army lyssnade vi bara till med ett halvt öra. De spelade som näst sista akt, och vi tyckte vid det laget att det var roligare att dricka öl och prata med lokalbefolkningen, som var väldigt entusiastiska över att det var två svenskar som tagit sig till deras lilla festival.), handlade t-shirts och skivor, drack öl ut plastglas och åt nudlar ur pappformar. Toaletterna blev äckligare och äckligare och jag gjorde av med precis alla pappersnäsdukar och våtservetter jag hade, men annars var området rent och städat. Sedan blev vi medbjudna på efterfest, men vid det laget började bristen på sömn och överflödet av alkohol att göra sig påmint, så det blev bara en öl innan vi åkte hem till hotellet.

Sista morgonen kändes… spröd. En sån där ”vi skulle nog inte ha druckit den där sista ölen… eller de där sista tre”-morgon, som ändå måste ha varit ganska lindrig eftersom känslan kunde avhjälpas med lite mer av hotellets enorma frukost. Sen pallrade vi oss iväg till tåget och åkte in till Hamburg, där vi skulle vänta ett par timmar innan nästa tåg skulle ta oss till Köpenhamn och vidare hem. Skulle. Det blev inställt. Vi väntade i fyra timmar tillsammans med fyra andra svenska tågluffare, för att sedan sätta oss på nästa – överfulla – tåg. Detta var dessutom en smula försenat och med tio minuter för byte i Köpenhamn och lika många minuter i Malmö är en försening inte precis vad man önskar sig. Men de körde in den, och vi hann! Med alla tåg. Och i måndags morse var vi alltså hemma igen, även om jag fortfarande vaknar på nätterna och inte riktigt vet var jag är.

För övrigt har jag redan börjat fundera på vilken rutt man skulle kunna åka nästa sommar…