Jag citerar ur Aftonbladets nätupplaga, sportdelen:

”Grattis…
J-P Sjögren, 42, ordförande i Svenska Dartförbundet som efter 32 års kamp valts in som en sport i Riksidrottsförbundet.
Hur känns det att kliva ur ölhallarna och in i sportens finrum?
’Vi har strävat många år efter detta. Ändå är vi tagna på sängen över beslutet, för nånstans har vi inte riktigt-riktigt-riktigt trott att vi fick gå hela vägen. Att vi fick… kliva ur garderoben.’”

Ut ur garderoben för darten alltså! Och så klart känner vi riktig Pride.

…det är såsen.
Eller som det tydligen heter nu: Det är inte bananen man blir tjock av, det är fruktosen.

Man kommer hem och landar rakt i en hätsk debatt som upprör hela det svenska folket. En läkare har gått ut och sagt att frukt gör en fet. Livsmedelsverket rasar. Tydligen måste man äta 28 kilo bananer för att fruktosen ska vara skadlig och efter 28 kilo bananer – eller ens 28 bananer – kan jag tänka mig att man har mer trängande problem än fruktosorsakad bukfetma. Hälsobloggarna går varma. Debattartiklarna i Aftonbladet likaså.

Idag läser jag nästa harmsna rubrik: direktörerna ökar sina bonusar och barnen får ingen frukt i skolan. Ras ras igen. Å andra sidan lär barnen inte få någon bukfetma heller, att döma av förra veckans rön.

Det poppar upp minnesbilder när jag minst av allt har bett om det, och ibland annars också. Idag är det bilden av de tre palestinska barnen, i famnen på sina respektive föräldrar, som köat vid en checkpoint sedan tidig morgon för att få åka in till sjukhuset i Jerusalem för dialys. Som köar tre gånger i veckan. Som inte kan vara riktigt säkra på att bli igenomsläppta från en dag till en annan.

Och jag blir så jävla trött.

”I’ve earned my right to speak out” säger Yehuda över ett berg av sallad på Café Hillel. Han är 26 år och har varit soldat i Hebron i sammanlagt fjorton månader. Han är också en av grundarna till Breaking the Silence.

I jämförelse med många andra organisationer här nere är BtS ganska mainstream, menar han: alla medlemmar är f.d. soldater och de propagerar inte för någon särskild politisk lösning.
”Our message is that you sent us to do a job” säger han. ”We did it. Now you listen to what we did in your name.”
Man förstår att det inte är helt trevliga minnen han har.

Yehuda kommer från ett religiöst, högerkonservativt hem och jag frågar hur hans föräldrar har reagerat på det han gör.
”Let’s just say I don’t mix business with pleasure” svarar han.

Det är inte förrän jag renskriver mina anteckningar på kvällen som jag inser vad han egentligen har sagt.

Han är 26 år gammal och arbetar för att gemene man ska få veta vad de är med om, de som gör skitjobbet i de ockuperade territorierna. Och hans föräldrar vill inte höra det.

Breaking the Silence’s utställning kommer eventuellt till Stockholm i höst. Se den om ni får chansen.

Vi sitter utanför puben och dricker varsin öl. Det är Moran, som röker vattenpipa med fruktsmak, Yana som är från Ryssland och har mobilen full med idolbilder på Nikki Sixx, det är pubägaren som har ett namn jag inte kan uttala och ännu mindre stava till, och så är det jag.

En ortodox familj med barnvagn går förbi. Mannen tappar babyfilten på marken, precis bredvid oss. Han ser ut som om han tappat den rakt ner i det brinnande Gehenna.
”Did he put it back?” säger Moran förvånat. ”I thought he was going to burn it…”
”He put it on the trolley… He’ll probably burn it when he gets home. And the trolley. And the baby.”
”Well, at least wash it!”
”Yeah… and the baby. Twice.”

Från andra hållet kommer två barn, en pojke i tioårsåldern, med hatt och kostym, och hans lillasyster. Lillasystern tittar nyfiket, hon är kanske sex, sju. Hennes storebror täcker över ögonen med sin halsduk.

Vi har precis diskuterat hur man inte vill uppröra människor om man kan låta bli. Hur jag smyger med mitt pitabröd under pesach-veckan, och inte skrålar med till musiken i lurarna när jag går och handlar (eftersom jag oftast spelar Iron Maidens ”Bring your daughter…”). Men tydligen blir vissa mer upprörda än andra, trots att vi är snälla och varken högljudda eller illaluktande.

Vi går in istället.

Mest sökta
zoo,  pesach,  tåg från köpenhamn till munster,  hur sörjer en typiskt svensk när någon dör,  amberville+lanceheim

Har jag skrivit nåt om svenskar och sorg och döden?

Jodå, jag lever och har det bra. Vi är mitt i pesach-veckan och det besvärligaste är väl bristen på bröd. Man äter inte bröd under pesach, och jag kan förvisso gå bort till närmaste muslimska affär och handla men det har ju lite andra implikationer också. De flesta caféer är till exempel stängda i de judiska delarna. (Jag väntar fortfarande på det där perspektivet jag skulle få, men mina i-landsproblem är lika irriterande som vanligt.)

På fritiden har jag tagit på mig ett hyfsat stort översättningsjobb och sitter just nu och funderar på hur jag ska översätta ”facts on the ground”, ”sequence principle” och ”prison-writ-large”. Alla förslag mottages tacksamt (jag vet att det är kontextbundet, men om nån erbjuder sig kan jag maila över sammanhanget). Det är rent löjligt vad svårt det är att översätta engelsk text till god svenska, trots att jag vet vad varje ord betyder.

Morgonen har som vanligt spenderats i Betlehems säkerhetskontroll, där det högtiden till ära är stängt. Man tar sig igenom om man har tillstånd för sjukhusbesök eller något speciellt arbete, och tydligen kan även vissa kristna få tillstånd för att besöka Jerusalem över påsken, med huvudsakligen ska arabiskt folk stanna hemma på västbanken när judar och kristna västerlänningar firar.

På DCO pratade vi med en man som hade grekiska gäster hos sig och gärna ville ta med dem och frun till den heliga staden. Han och grekerna gick bra, men inte frun. Som vanligt är det oklart varför. En annan kvinna fick tillstånd för att vistas i Jerusalem i två dar. Och det hade ju varit jättebra om hon inte hade bott där med sin man och sina barn.

”She’s illegal even in her own bed” som en av mina tanter lakoniskt uttryckte det.

Om tio dagar åker jag hem. Det känns väldigt underligt.

… Have a nice day!
Det är den kvinnliga gränspolisen i baksätet av jeepen som önskar mig en trevlig dag, efter att precis ha förklarat för mig att jag inte får stå där jag står. Vid en vägkant.

Jimmy har ringt tjugo i åtta för att meddela att de river ett hus i Tsur Bachur. Jag kastar mig ut och får tag på en taxi, som förvisso inte vill köra in i området, men som går med på att släppa av mig vid infarten. Det gör han inte. Han släpper av mig på andra sidan den lilla dalen, och jag halvspringer i områdets generella riktning. Blir tvungen att fråga en man efter vägen. Han ser skeptisk ut och frågar upprepade gånger om det är dit jag ska, är jag säker, känner jag någon där, kommer någon och möter mig?

Och så kommer jag fram till slut. Båda infarterna är avspärrade av polisen och på hundra, tvåhundra meters håll, kanske mer, jag är dålig på avståndsbedömning, kan jag se grävskopor, en kran, ridande poliser, andra poliser, människor i gula västar, andra människor, och blixtrande reflexer från ett hustak. Jag har lite svårt att tänka mig att tre personer skulle sitta på rad däruppe och göra solkatter, och antar att det jag ser är siktena på tre gevär. Man har satt upp en liten vit zeppelinare som svävar omkring vid huset, antagligen för att märka ut för andra aktivister var det är. Jag ringer upp Jimmy och undrar över möjligheterna att ta mig in i området.
- Be creative, råder han mig.

Jag är inte så kreativ klockan nio på morgonen, så jag tänder en cigg medan jag funderar. Och det är då jag hör det. Det är någon som skriker åt mig. Då jag vänder mig om ser jag gränspolisens jeep på andra sidan vägen. Föraren skriker igen, inte ovänligt, och vinkar. Jag går dit. Han är mycket mån om att jag ska stå på passagerarsidan, på grund av trafiken. Och så säger han nåt på hebreiska. Jag drar min vanliga ”anglit bevakasha” och lägger till ett ”lo medaberet ivrit”. Han övergår till ryska. Såpass engelska pratar emellertid han och hans kompis att jag kan peka bort mot kullen och fråga vad som pågår.

- It’s a party”, säger han och skrattar.
- Well, säger jag, it looks like one hell of a party…
Jag ser nog inte lika road ut.

Nu lutar sig tjejen i baksätet fram och bligar skeptiskt på mig. Hon pratar fullt begriplig engelska och undrar om jag bara är nyfiken eller vad det är frågan om. Jag säger att så är fallet. Hon förklarar något ganska luddigt och påpekar sen att det inte är säkert för mig att stå där jag står, eftersom det är ett farligt område och jag kan bli arresterad. Av dem alltså.

- Oh? säger jag och tar fram mitt dummaste ansiktsuttryck. Sedan frågar jag var bussen tillbaka till stan går, och hon pekar, och sen säger hon det där om att jag ska ta vara på mig och ha en bra dag. Det känns lite underligt. Jag röker ytterligare en cigg (de har faktiskt gett mig tillåtelse att stå kvar i ungefär två minuter) och sen ger jag upp.

På eftermiddagen går Louise och jag till ett område vid Herodesporten för att titta på resterna av ett annat hus, som revs i måndags morse. Vi blir inbjudna på thé av mannen som bor där, och hans mamma. Mannen menar att det är bra att israelerna jämnar hus med marken för då kommer araberna till slut att förenas och sen finns det inget Israel mer. Jag går inte in i någon diskussion men inom mig undrar jag hur han har kunnat få för sig att arabstaterna skulle förenas kring palestiniernas situation. Det har såvitt jag vet aldrig hänt förut, och det lär inte hända nu. Jag ifrågasätter inte heller hans vilja att utrota alla israeler. Han har precis fått sitt hus förstört. I likhet med mannen i Sderot är man nog inte så tolerant när man sitter mitt i skiten.

Inte heller tar jag någon diskussion med den man som senare, på hårdrocksbaren där vi sitter, kallar israeliska fredsrörelser i allmänhet, och Rabbis for Human Rights i synnerhet, för självmordsbenägna judar som vill döda både sig själva och alla israeler runt omkring. En del är halvhjärtat i det här landet som sagt, men diskussionerna är på liv och död oavsett vem man pratar med.

Mycket är på liv och död härnere. Å andra sidan är det lika mycket som är halvhjärtat och ologiskt.

När en palestinier ska passera en checkpoint, exempelvis den i Betlehem, räcker det inte med ett magnetkort och ett tillstånd, han eller hon måste också få sitt handavtryck scannat. (Detta leder, som jag nämnt i ett tidigare inlägg, ofta till problem, då många palestinier arbetar som byggnadsarbetare och dylikt och får valkar.) Igår kom en man till checkpointen med handen bandagerad och armen i mitella. Följaktligen tog det en stund innan han fick passera: han kunde ju inte visa upp sitt handavtryck.

Medan palavern pågick tog jag en bild – på mannen, inte på någon av soldaterna. Att fotografera inne i terminalen är dock inte populärt. Det tog inte lång stund förrän en vakt kom fram och frågade om jag precis hade tagit ett kort. ”Bara på skylten här ovanför” sa jag (och ljög, då jag helt missat att det överhuvudtaget fanns en skylt tidigare). Han gick iväg. Tio minuter senare kom han tillbaka och upplyste mig surmulet om att
”Next time don’t take pictures, it’s forbidden.”
”Jag lovar” sa jag, och ljög åtminstone inte uppenbart.

Men om det nu är så förbjudet – varför ville han inte ha min kamera? Varför ville han inte att jag skulle radera bilden? Varför bad han åtminstone inte att få kontrollera så att det verkligen bara var en bild på en skylt (istället för femton bilder varav en på en palestinier med armen i band och resterande på stängsel och murar mellan terminalen och den palestinska sidan).

Det är precis som med de palestinier som från en dag till en annan kan bli av med sina tillstånd för att de blivit svartlistade av säkerhetstjänsten, men inte arresteras eller tas in för förhör när de går upp till distriktskontoret för att klaga. Borde man inte förhöra en säkerhetsrisk om han faktiskt nu dyker upp på ens kontor?

Jag är beredd att köpa säkerhetsargumentet om jag en enda gång skulle se att det som hände i checkpointsen var logiskt och konsekvent och kunde bidra till en ökad trygghet (och nu är jag ändå såpass förenklad att jag bara talar om israelernas trygghet). Men de här halvhjärtade försöken, sporadiska kontrollerna och varför-frågorna som bara besvaras med ”därför” – jag tvivlar på att de leder någonstans.

F.ö. har jag ont i halsen.