Skulle ha vilat och tagit det lite lugnt den här veckan eftersom luften fullkomligt gick ur mig i onsdags, men så har det inte riktigt blivit. Någon hemtenta har det i och för sig inte heller riktigt blivit, men väl dammsugning och tvättstuga, och fika på stan och mailkontakt med handledare och – äntligen idag! – en bekräftad praktikplats på Swedish Christian Study Center (SCSC) från och med januari och tio veckor framåt.

Yay! Jag är nöjd som en mätt katt.

Monday – snart mätt katt.

Jorå, jag lever, om än med ett nödrop! De sista veckorna har förflutit i ett hiskeligt tempo, både i skolan och privat. Idag fattade jag i alla fall beslutet att inte läsa kursen Academic Writing in English, utan helt koncentrera mig på tentan i konfliktantropologi och uppsatsen, och det känns jävligt skönt (jag kommer att ångra mig till våren när jag sitter med 7,5 poäng för lite för att kunna få ut min masterexamen, men just nu är det ett senare problem.).

Jösses, jag kanske till och med kommer att få ork över att blogga lite ibland…

I gårdagens DN menar den tyske författaren Thomas Brussig (vem?) att ”en av de stora gåtorna med Nobelpriset [i litteratur, min anm] är att man konsekvent försummar de mest betydande författarna, men att det ändå ses som den mest betydande utmärkelsen i den litterära världen.” Det låter i och för sig en smula avundsjukt, men visst är det väl lite märkligt att ett pris som ses som så otroligt prestigefyllt ofta möts av ett samfällt ”Öööööh…?” från allmänheten när pristagaren offentliggörs? Själv läser jag mycket, både högt och lågt, och hittills har jag känt igen två av de vinnande författarna under 2000-talet (Orhan Pamuk och Doris Lessing. Och sammanlangt tre om jag räknar från 1983, då jag var tio år och just hade börjat intressera mig för omvärlden – Günther Grass fick priset 1999). Utses pristagarna för att svenska folket ska få känna sig obildade lite till mans, eller vad är det frågan om? Jag köper argumentet att det ska vara en författare som hållit på under många år, och jag kan väl kanske förstå att Margit Sandemo eller John Grisham inte får det, men sen då? Nä, jag vet faktiskt inte.

Fredspriset börjar kännas minst lika mysteriöst. I samma DN läser jag att Dawit Isaak kan få årets Sacharovpris som delas ut till personer som kämpat för åsiktsfrihet, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Fast vad har han egentligen gjort sedan 2001? Suttit i eritreanskt fängelse. Det i sig är synd och skam, men jag vet inte riktigt om jag tycker det kvalificerar en till ett EU-pris om 50 000 euro.

”Like giving the Nobel Peace prize to Gilad Shalit” förklarade jag för Jonathan som inte har en aning om vem Dawit Isaak är.

Nu var det ju inte Gilad Shalit som fick det, utan Barak Obama. Och varför i helvete då??? Vad har han gjort, rent konkret? Någon, hjälp? Alltså, jag gillar Barak Obama, jag var glad när han vann valet, men vad har han gjort för att få fredspriset? Varit svart? (Å andra sidan, vad gjorde Al Gore för att få det? Egentligen?)

Det börjar kännas som att litteraturpriset går till de som verkligen kämpat mot förtryck och elände, medan fredspriset ges till dem som redan är populära (ja, utom Begin då, och Kissinger…). Omfördelning, någon?

Jag skriver väldigt sporadiskt, eftersom jag anser att vissa saker helt enkelt inte hör hemma i den här bloggen. Mina privata rädslor, orosmoment och nojor är just privata och inget som allmänheten behöver bry sig om. Jag vill inte bli en ny Hanna Hellquist (och ja, det stör mig utav bara helv… att en människa får skriva krönikor som behandlar fjortismässiga kärleksproblem i en av Sveriges största dagstidningar. Skaffa en dagbok med lås för bövelen!)

Det betyder inte nödvändigtvis att jag har ett eländigt och händelselöst liv. I fredags, till exempel hade jag en fantastisk romantisk filmdejt… skulle inte tro det, va? (Nu har ni orealistiska förväntningar här… tittar ni på romantiska komedier, kanske?) Däremot åkte jag hem till Christian och tittade på Religulous – en riktigt bra dokumentär om religion – innan vi tog tåget till Stockholm och gick på Beat Butchers 25års-jubileum ihop med Maria och Emil. Sjukt bra dag och kväll!

Imorse väcktes jag tjugo över fem av ett sms som sa ”Made it. In duty free where the gates are.”. Tjugo över fem har åtminstone jag lite svårt att klura ut var jag är, vem jag är och varför jag är något av ovanstående men en sak förstår jag: det kommer sannolikt inte att bli några nya inlägg förrän den 8 oktober. Tidigast.

Läser i Aftonbladet (Aftonbladet är det som räddar den här bloggen, har ni märkt det?) att ”Filmparen hotar ditt kärleksliv”. Om man ofta tittar på romantiska komedier kan man få orealistiska förväntningar på ett förhållande och det är ju aldrig bra. Ungefär som att unga killar som tittar på väldigt mycket porr tar för givet att alla tjejer vill ha den uppkörd i röven, samt blir förvånade när de drar ner gylfen på rörmokaren och hittar en pitt (alltså, tror folk verkligen det?).

Om det här resonemanget stämmer skulle min drömkille vara en sur och skrynklig snut som blir kär i en robot (Blade Runner), en snubbe i solglasögon och kaftan som kan flyga (Matrix) eller en hemlös galning med löjlig mössa (Fisher King).

Det är synd att det görs så få filmer om killar som kan byta dasspappersrulle och boka tvättid…

…i Lisa Magnusson (bloggare och krönikör på Aftonbladet). Eller hur man nu ska beskriva sina känslor för någon som formulerar sig såhär:
”Religion (…) är en mask framför guds ansikte.”

Aaah, jag vill också kunna!

Vi träffade på en alldeles vanlig, ovanligt vackert tecknad, liten katt också, utanför djurparken.

Vi var på utflykt med Grace igår, Christian och jag. Vi lämnade planenligt Märsta vid åtta-rycket och körde till Parken Zoo… givetvis gjorde vi inte det! Jag stolpade in i det Åkerlundska hemmanet en timme senare än beräknat. Christian hade fastnat framför spellistan och inte packat.

Tjugo över tio kom vi i alla fall iväg (ni vet, théet ska drickas, cigaretterna ska rökas, locket ska läggas på brunnen…) och körde mot Enköping: Sveriges rondelltätaste och minst skyltade stad. Där snurrade vi omkring. Sen körde vi mot Strängnäs där vi också snurrade omkring och slutligen till Eskilstuna där vi… tja, snurrade omkring. Tre timmar tog det och när vi väl lyckades komma in i djurparken var vi tvungna att börja med att äta innan vi kunde koncentrera oss på nåt annat. Men en himla bra dag var det, och jag har nya favoritdjur! Vi såg pallaskatter och pallasekorrar och båda var alldeles runda och trubbiga. Och bältorna var fullkomligt bedårande: som små radiobilar på Gröna Lund ungefär. De travade runt och runt helt planlöst och krockade ibland, med varandra och trädgrenar, och fortsatte oförtrutet sitt traskande.

Hemåt tog det strax under två timmar. Så kan det gå när man inte kör vilse!

Post-fälts-bluesen är så sakteliga på bättringsvägen, och för att få bukt med den sista dysterheten tar jag till ett osvikligt botemedel: jag åker hem! På lördag styr jag kosan mot bastu och surströmming, kedjerökning i lastrummet, höstlöv och nysnö på fjälltopparna, Kiruna marknad och leipi och blåbärspaj.

Och – apropå förra inlägget – gärna varm choklad också!

Så här va: jag har gått ner i vikt. Inte jättemycket, men tillräckligt för att kläderna inte ska strama. Jag har gått ner genom att träna regelbundet (jag har uppnått det avundsvärda tillstånd då jag blir lite lätt rastlös om jag inte rör på mig varje dag) och äta mindre och nyttigare. Och jag är jävligt stolt!

Kvällstidningarna svämmar över av tips om hur man hittar formen, äter bättre, kommer igång och håller motivationen uppe. En del av dem är inspirerande, de flesta ganska självklara. Men varför får man aldrig några tips om hur man hanterar omgivningens reaktioner? (Förutom möjligen vad man ska säga när någon försöker truga på en en kaka till?) Man får ju läsa mängder av berättelser om hur dåligt före detta tjockisar har mått och hur lyckliga de är nu – som om lyckan enbart sitter i avsaknaden av underhudsfett – och om hur mycket komplimanger de får av nära och kära, men ingenstans har jag läst om det där som inte är komplimanger. Ni vet: ”nej men oj, vad du har gått ner i vikt, nu räcker det va? Du får ju inte försvinna alldeles! Äter du ordentligt? Du ska väl inte bli för tanig?”

Vad kommer sånt där ifrån? Jag har frågat runt lite bland polare och det finns en del förslag:
Avundsjuka? Kan det vara så jäkla simpelt?
Eller rädsla för förändring? ”Oj oj, min gomulliga kompis har blivit smal, tänk om hon blir en annan människa nu? Tänk om hon blir ett hot?” Ok, det där gränsar nästan till avundsjuka, jag vet.
Eller missriktad omtanke? För det vet ju alla att går man ner i vikt blir man fixerad och får anorexia eller börjar kräkas och kommer aldrig mer att äta en pralin i hela sitt liv. Alternativt: går man ner i vikt betyder det att man kände sig lite misslyckad från början, och är det något vi är rädda för i västvärlden så är det människor som är lite ledsna och missnöjda med sig själva. Ledsen och missnöjd får man ju inte vara! I synnerhet inte ens vänner. (Ok, kombination av omtanke och rädsla då. Jag har lite svårt med genrebestämningar.)
Eller en lika missriktad diplomati? För om man säger att någon blivit smal i uppskattande ordalag är ju det detsamma som att säga att personen var fet – och därmed också ful och dum – tidigare.

Eller vad är det frågan om? En kombo av allt ovanstående? Vad det än är så är det förbannat irriterande, även om det nu bara skulle vara omtanke och diplomati. Jag tänker gå ner lite till men jag kommer lik förbannat att äta ostbollar när jag är sugen, jag kommer inte försöka ragga upp någons pojkvän, jag tänker inte börja spy efter varje mål mat och jag kommer inte att ändra personlighet.

Är det bra så?